Tillbaka...

till livet igen.
Gårdagen flöt på bra ända tills jag hade sån värk å tog en tablett. Den skulle jag inte ha tagit.
När jag står å ska börja fixa till middagen så kom Gallstensanfallet som en blixt från klar himmel. Å hej bara vilken smärta. Tog den nya medicinen jag har fått utskrivet å sen låg jag dubbelvikt på hallgolvet i smärta å bara skrek. Mindre bra att barnen stod förskräckt å tittade på, bättre att svärmor var här å kunde hjälpa mig. Hon förklarade för barnen att det inte var någon fara men att jag hade ont. Efter 30 minuter eller om det nu var längre tid så ringde mamma hit, så hon kom å skjutsade in mig på akuten.
Fy tusan vilken bilfärd, liggandes i baksätet å hålla i sig å ja jag skrek nog en del oxå.
Vid detta laget började jag vara gode snurrig i skallen av den nya medicinen, smärtan var fortfarande hemsk men lite mindre. Fick ett väldigt gulligt Kirurgteam där på Akuten, 2 bra sköterskor (1 kvinnlig å 1 manlig) Läkaren var även han toppen, å med humorn på rätt ställe.
Jag hade nog redan hunnit själv medicinera mig innan jag kom in pratade han om. Men att jag nästa gång jag får ett anfall ska ta medicinen tidigare.

Skulle ta nå blodprover, å 4 stick senare så lyckades hon. Fick byta rum då det kom in en läkare å såg lite förvirrad ut. Han sökte en manlig patient som förmodligen var betydligt äldre än jag. Sen hade min läkare å sköterska lite svårt att hitta vart jag hade blivit flyttad.
Fick vänta dryga 1½ timme på prov svarena innan vi kunde åka hem. Tur tiden går lite fortare då man inte ligger där helt själv, mamma var ju med.
I bilen började jag må nått så ruggigt illa, var så snurrig i huvudet så det var rent obehagligt.

Väl hemma igen så blev det till att stupa i säng, huvudet var verkligen så trött, men illamåendet gjorde att jag inte kunde somna. Å så hade jag som en film som snabbspolades i huvudet så jag hann inte ens med i mina egna tankar. Jag fixade nått för illamåendet som Danne fick åka iväg å hämta till mig. Å efter jag hade tagit det å illamåendet hade lugnat ner sig så kunde jag äntligen somna.
Men idag är jag så trött å helt mör i kroppen. Skulle bara vilja sova, men det går inte med 3 barn runt om mig. Sova får jag göra i kväll.
Tack till barnvakten å tiill chauffören.
Jag har världens bästa Daniel å 3 barn. Älskar er.

På återseende.
*kram*